Bit ihop för fan, du är väl ingen jävla fjolla? Viktor säger ingenting. Knät gör ont, men han spelar vidare. Knuffen minuten efteråt gör att Viktor börjar halta. Han måste gå av. Från publiken hörs burop och en hög röst som skriker.
– Ja, bra, av med fjollan, jävla sopa. Killen som skriker är pappa till en av de andra killarna i laget.
Viktor haltar ut, går till duschen, gråter. Han tänker att han är nog ganska dålig ändå. Han kanske inte borde spela handboll. Om det inte var sant, det den där pappan sa, då borde väl någon ha sagt något?
Ingen av de andra vuxna har sagt till. Ingen säger heller något till Viktor. Ingen går efter honom ut i omklädningsrummet. Tränaren frågar om det är okej, och Viktor nickar. Vad ska han säga: ”Man är väl ingen jävla fjolla heller”. Viktor haltar ut och gråter själv på toaletten. Viktor är 11 år.
Alla som lever inom idrottsvärlden vet att det här tyvärr inte är ett ovanligt scenario. En del försvarar sig med att ”Ja men det är ju mycket känslor inblandade, det hör ju till idrotten.” Och varför är det okej att säga ”jävla fjolla” på träningen när det kanske finns någon liten grabb där som kanske har ont i magen varje gång han hör de där orden eftersom han själv står mitt i sin egen identitetssträvan och inte vet vem han är. Kanske får den lille killen så ont i magen av de där orden, när de sägs tillräckligt ofta, att han till och med slutar spela för att han är rädd för att om han är sig själv så kommer han ändå inte att få vara med?
I min värld kan kränkningen av en annan individ aldrig ha en plats inom idrotten. I min värld får alla vara med. I min värld får man inte använda ord som ”Fjolla, bögjävel och hora”: Fast jag är väl medveten om att samtliga använts av vuxna, både föräldrar och ledare, när jag själv var aktiv ungdom.
Jag tar upp det nu efter en kommentar och två PM på Facebook där jag efter artikeln om Stockholm Snipers fått frågan om varför jag beskriver Stockholm Snipers som en öppen förening för alla. När skribenterna menar att det ”Väl inte finns någon förening inom svensk handboll som är emot homosexualitet, människor med annan etnisk ursprung eller för mobbning.”
Mitt svar lyder förstås: Nej, det hoppas jag verkligen att ni har rätt i, men …
…. skillnaden mellan ”att inte vara emot” och ”ta ställning för” är ganska stor, milsvidd faktiskt.
Jag förstår också att det är viktigt att förtydliga vikten av ett aktiv arbete mot kränkning, uteslutning och mobbning. Att inte ingripa är passiv mobbning, att inte stoppa kränkningar och särbehandling faller in under samma paraply oavsett om kommentaren skrikits ut i ”stridens” hetta under en handbollsmatch.
I Eken Cup försöker vi lägga extra tyngd vid värdegrundsarbetet. Vårt mål är att alla ungdomar som spelar hos oss ska kunna känna sig trygga och välkomna oavsett sin identitet och ursprung. Vi tar genom att utbilda personalen och bjuda in föreningar som Stockholm Snipers, Rädda Barnen, RFSL och BRIS till Eken Cup ett aktivt ställningstagande för öppenhet och mot särbehandling.
Vårt mål är att sprida denna anda ned till samtliga deltagare att arbeta för öppenhet och välmående ungdomar.
Att ta ställning för öppenhet innebär för oss att:
- man arbetar aktivt med frågor om hanterandet av utanförskap, kränkningar och hur man ska bli mer välkomnande.
- skapa en officiell policys och handlingsplaner för hur man hanterar kränkningar och utanförskap.
- arbeta in en grundtanke i hela föreningen att man får backup om man blir kränkt och modet att våga säga ifrån om någon annan blir det.
- våga vara öppen med frågorna, att våga ta diskussionen på träningen, eller matchen, när någon skriker ’bögjävel” eller ”fjolla” .
Självklart tror jag inte att det finns en handbollsförening i mitt Sverige som
slänger ut homosexuella, eller folk med annat ursprung. Däremot tror jag att vi alla måste göra vårat för att visa att i vår sport, vårt lag spelar det ingen roll vem du är. Det gör man inte genom att stå vid sidolinjen och tänka att: Vi är ju inte mot det här. Förändra gör man genom att aktivt visa att vi accepterar, inte att våra spelare blir illa behandlade. Därför måste förändringsviljan komma uppifrån och spridas ut i föreningarna ibland med lite tvång, lite press.
Det är lite som i en jämn handbollsmatch faktiskt. Om vi verkligen vill ta oss segrande ur den måste vi lägga på lite extra press. Exakt så är det också om vi vill utrota fördomar och kränkningar inom vår sport, för sanningen är att utan lite press sker ingen förändring.
Om ni har frågor om vårt likabehandlingsarbete kan ni mejla på maddie@ekencup.se.
