Fredag 17 juni

Rapport från fältet - Röster, intryck och stämningsbilder
En varm och solig fredag. Massor av folk i rörelse, skjortot, t-shirts och klubbdressar. Många barn och ungdomar i rörelse, inte så konstigt med tanke på antalet ungdomslag som spelar. Förutom alla svenska lag finns också finska, norska. estniska och litauitska lag här.
Bland de vuxna dominerar tränare, ledare, funktionärer men också föräldrar. En del av de intresserade åskådarna visar sig vara boende i trakten, men där finns också de, som tidigare haft barn som deltagit i Ekens cup och nu kommer tillbaka utan barn, bara för att det är en så härlig stämning.
Som mest spelas det på femtiofyra planer samtidigt. Matcherna startar samtidigt och avslutas samtidigt. Snacka om masstart!
Några röster i vimlet:
Mimmi och Elin (F92): Jag tror vi har spelat fyra matcher hittills. Det har inte gått bra. Vi har en match till i dag. I morgon ska vi spela B-slutspel. Vi har spelat här i sex respektive fyra år.
Åsa och Jano (F90): Vi har spelat två matcher hittills och ska snart spela vår tredje. Det har inte gått så bra ännu. Vi har varit här fyra respektive ett år förut. Det är jättekul. Det är mycket killar här (fnitter).... nä men det är kul alltihopa.





Föräldrarna verkar ofta mer nervösa än deras döttrar och söner. De kan ju inte heller påverka någonting. Däremot betonar de flesta, att det är inte resultatet som är det viktiga, utan att ungarna har kul och spelar ihop och samtidigt lär sig att samarbeta. Många av föräldrarna har varit här förut, en del i många år och med flera barn i olika årgångar. Vi träffar två, som är här i andra omgången. Först några år med de egna barnen och nu är det barnbarnen som spelar. Det ärväl sånt som kallas för kontinuitet. Andra är här för första gången. Alla har det gemensamt att de säger sig vilja komma tillbaka. En mamma berättar, att de missade ett år, därför att de planerat in en utlandssemester. Det gör de inte om!




Det är roligt att se de allra yngsta spela. Det går inte alltid så fort, taktiken och tekniken är väl inte den bästa, men humöret och glädjen är riktigt. riktigt stor. Motståndarnas mål räknas liksom inte. Glädjen när man själv gör mål är desto större. Få av de minsta spelarna har en aning om vilket lag som vann matchen, men det spelar ingen roll. Det var så kul och det fanns så mycket att vara glad för. Den känslan smittar uppenbarligen av sig också på åskådarna.





Det utlovade och oönskade regnet syns inte till. Man vimlar, träffar vänner, som man bara ser några dar om året. Här - på Ekens cup. Man äter och dricker, pasta, varm korv, hamburgare, läsk, vatten och kaffe. Det finns en karaokescen, som är flitigt frekventerad, främst av de yngre tonåringarna, sällan av föräldrar och ledare.
Man kan också skjuta ett handbollsskott och få hastigheten uppmätt.



Lagen av årgång -90 och äldre spelar ofta en driven handboll, men visst ser man vilka lag som spelat ihop länge och vilka som är mer nykomponerade eller haft en stor omsättning. I den åldern växlar motivation och intressen ofta snabbt och de som upp till femton års ålder hållit på med flera sporter, tvingas ofta välja en. De som blir kvar i handbollen är duktiga. De spelar ofta inte bara tekniskt bra utan också taktiskt och disciplinerat. Glädjen vid ett mål blir inte lika stor som hos de yngsta, men besvikelsen vid en förlust blir mångfalt större. Och visst - en seger skänker glädje, men synbarligen inte lika stor som besvikelsen vid en förlust. Visst är det lite synd.






Eken cup tar halvtidspaus om några timmar. Håll tummarna för att det härliga sommmarvädret håller i sig och ta er hit under den andra halvleken. Lördag och/eller söndag. Även för den som inte är handbollsintresserad finns det upplevelser och händelser att glädjas över och njuta av. Utrymmet och värmen här räcker till för fler - många fler.
Folkfester kan man inte få för många av, men det är inte alla som ger alla åldrar samma glädje.

Text: Bappe Bjuggren