Festligt... fartfyllt... folkligt,
men inte fullsatt trots mängden människor som rör sig över Gubbängsfältet. Spelare, ledare, funktionärer, föräldrar,
kompisar pojk- och flickvänner och så alla flanörer och promenerande, som är ute och går i sommarvärmen och sen blir
stående och gående längre än de för börja hade tänkt.
Det är ett strålande väder, som det så ofta brukar vara under Eken Cup. Två lite äldre damer vandrar omkring, stannar upp
ibland, tittar lite och applåderar vid varje mål, ja, snarare vid varje skottförsök. De bor i närheten och brukar promenera
här. En av dem säger med viss stolthet i rösten, att hon nog sett Eken cup sådär 15-16 gånger!
Färgrikt är det också, förstås. Utan att ha gjort någon statistiskt säkerställd undersökning känns det som att gult,
grönt och rött dominerar, men stora inslag av blått, svart och vitt förekommer också. På lite avstånd ser det ut som en
häftigt grönskande sommaräng!
Nervösast är föräldrarna till de yngsta spelarna. De vill så gärna och mycket att det ska gå
bra och att barnen inte ska bli besvikna. Det blir de sällan. I de yngsta åren är inte resultaten så viktiga,
förlorar man med, säg, 3-8, så är det de egna målen de minns och är riktigt stolta över. Så enkelt och lätt
blir det inte sen från 10-11-årsåldern och uppåt.
Klubbarnas tält, och det är gott om dem, blir en naturlig samlingspunkt mellan matcherna. I alla fall för en
liten stund, sen finns det så mycket annat att titta på och att göra. Hungrig och törstig blir man ju också och
fast man har matsäck med sig, finns det mycket att titta på, sukta efter och kanske rentav köpa eller smaka
på.
På en av planerna spelar AIK:s och Westermalms herrseniorer match. En fem-sex 9-10-åringar
stannar och tittar och applåderar och frågar sen vad det står. Med tio minuter kvar av
matchen står det 25-11
till AIK. De unga inser att någon riktig spänning kommer det inte att bli i den
matchen och går till nästa
match tio meter bort och kollar tjejer i 11-årsåldern i stället.
Entusiasmen finns i alla åldrar, glädjen och viljan också, men mycket skiljer sig åt mellan åldersgrupperna
också. För de yngsta är det anfall som gäller, försvarsspelet är bara ett mellanspel på vägen till
motståndarmålet! Spelet blir rörligt och chansrikt. Från så där 12-13-årsåldern, så ökar taktik och disciplin,
de förväntas ta större ansvar bakåt och inte gå bara på individuella avslut. Men fortfarande finns
spontaniteten kvar, i varje fall något eller några år. OK, visst blir spelet bättre för varje år men inte
lika härligt böljande och spontant.
Veteraner finns ganska långt ner i åldrarna. Tre femtonåriga tjejer spelar enligt egna
uppgifter för sjunde gången här! Och, jodå, de hoppas komma tillbaka nästa år också!
Barrackerna besöks flitigt, dels finns spelprogram och resultat där, men många kommer också för att i bästa
fall få tillbaka tappade eller glömda prylar och persedlar. Köer finns det vid stånd och serveringar men
besökarna verkar tålmodiga och glada. Förr eller senare är man längst fram och får sin glass, läsk eller
korv. Ledare springer ibland omlring och letar efter spelare som glömt att de skulle samlas vid just den här
tidpunkten. Det är inte lätt att hålla reda på tiden, när det finns och händer så mycket!
Två dagar kvar av årets upplaga av Eken Cup
